Du låg i min famn
och du var döende
precis som jag
men jag visste att någon utav oss måste kämpa
för att hålla den andre uppe
Det är ett lagspel
du passade bollen till mig
och jag sköt den
i mål
jag räddade dig
men all uppståndelse
över att du kunde andas själv igen
gjorde att vi glömde bort
att jag låg kvar med mina tomma armar, som inte längre höll dig vid liv
och kippade efter andan
även jag glömde bort.
ända till sista andetaget
då jag insåg att jag lidit lika mycket som du
då jag insåg att bollen jag passat till dig
hade du låtit passera
Och jag andades ut
blundade
rädd över vad som skulle hända nu
jag hörde någon skrika
och jag trodde jag blev skrämd
för min kropp ryckte till
och något for plötsligt in i mig
och ut
och sedan in igen
Jag kände hur jag växte
för att sedan sjunka ihop
och mina ögon ville inte längre stirra sig
blind på det svarta inuti
De mötte ljuset igen
Och där stod någon
och tro mig
det var inte du
Någon annan hade kommit
och lyckats med det
som du inte gjort på 17 år
Någon annan hade fångat den boll du missat
och jag vet inte om han siktade
eller om han ens sköt
men bollen for i mål
det var ett hårdare skott än mitt.
Men det spelar ingen roll
det viktiga är, att jag kan andas igen
och det viktiga är, att jag förlåter dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar