Du är: ensam och stelfrusen. Bakom smutsiga fängelsegaller byggda av inälvor gömmer du ditt hjärta. Nyckeln kastar du i havet. Det är den enda utvägen, tänker du samtidigt som du ser på när den rostiga nyckeln slungas ner i havets djup.Tusen år senare hittar någon nyckeln. Du vet inte hur det går till, tänker att "havet som är så stort". Men någon hittar nyckeln. Någon öppnar fängelsehålan och sorterar inälvorna varsamt, rör vid dem likt en bibliotekarie rör vid sina böcker. Någon kysser dina läppar som har varit på jakt efter motstånd så länge nu. Någon säger: "Allt kommer inte att bli bra men allt kommer att bli bättre" och "jag är här nu", bara så.
Den plötsliga tystnaden uppstår. Det här står skrivet i allas hjärtan, hjärnor, sinnen: allt som är vackert går förr eller senare förlorat. Trots det anländer slutet som en bomb från himlen:
KRASCH! Det är ljudet av ditt hjärtas död (det som du framför allt annat försökte att bevara). Det är glas som faller mot marken. Återigen: KRASCH! Så låter det. Så känns det. När någon lämnar och ett hjärta går sönder. Den enda utvägen, visst var det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar