Varför ska vi tala om existens, jag vet att ingen kommer att förstå.
Vem skulle kunna lägga sin hand mot en stols ben och känna dess puls.
Vem skulle förstå hur mina lungor andas i takt med väggarna eller hur
mitt hjärtas slag skapar musik tillsammans med det dunkande underlaget mot min bara rygg.
Mina fingertoppar blir till mikroskop när jag sluter mina ögon,
jag känner varje litet hårstrå,
ser porerna i vår hud.
Hur ska någon någonsin kunna se, allt det jag ser. Hur de andas, precis som vi.
Varför ska vi tala om lycka, jag vet att ingen kommer att förstå. Vem skulle kunna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar