Jag har människor i min omgivning som jag älskar - och som älskar mig - men jag vet egentligen inte hur många av dem som verkligen känner mig rent och ärligt. Alla vet väl om den glada och spralliga Victoria, och de allra flesta känner också till jag-orkar-inte-flumma-gärnet-idag Victoria. Men hur många har egentligen sett mig gråta? Hur många har jag gått fram till, sagt "jag behöver prata", och sedan hävt ur mig mina problem? Jag vet inte - inge många? Som sagt, jag vet att människor älskar mig och jag hoppas att dom vet att jag älskar dem lika mycket tillbaka och jag klagar inte på att dom inte känner mig på djupet, eftersom att det är jag som har valt att det ska vara så.
Jag har två människor jag pratar med. Det är mina två bästa vänner: min mamma (ja det låter cp i mina öron men jag litar på henne, kan berätta allt för henne, kan skratta med henne, kan gråta med henne och vi ställer upp för varandra i vått och torrt - låter som en bästa vän mamma för mig) och min barndomskompis Lizette. Jag vet att jag har fler nära vänner jag kan prata med och har även gjort det några gånger, men det blir ofta oplanerat och i krissituationer.
Men nu pratar jag om sånt jag inte ska prata om. Det detta inlägg egentligen skulle handla om var att jag saknar en vän jag hade. Vi sågs egentligen inte så ofta på fritiden men vi hade våra sätt att hålla kontakten uppe. Jag har alltid varit typen som umgås mest med killar och ja, du var inget undantag.. Undantaget var väl att jag såg dig som en av mina närmsta, bästa vänner. Kunde hända att jag ringde dig och stortjöt mitt i natten över... ja.. över vad då? Du lugnade alltid ner mig. Fick mig alltid att sluta gråta innan vi la på luren igen. Gash jag saknar den tiden.
(Eller nej, inte en tiden utan bara då jag hade dig)
Sen började saker hända... förändras. Och jag var superrädd över att förlora dig. Det hände till och med att jag undvek dig ibland, betedde mig illa, för att jag inte ville att saker skulle bli annorlunda - jag ville ha kvar dig precis som jag haft dig innan men med tanke på omständigheterna så visste jag att det inte skulle bli så. Ingenting skulle bli så igen. Sen hände det som redan var förutspått och ja, vad säger man? Jag klandrar dig inte för någonting, jag är ärligt talat otroligt glad för din skull. Så tolka mig inte fel. Men det är bara det att ibland händer det att jag tänker på det jag sagt nu och ja... då ser, känner, jag att jag saknar det.
Efter förändringen vågade jag inte ta tillbaka dig igen.Vågade inte se på dig på samma sätt, vågade inte prata med dig på samma sätt, vågade inte vara med dig på samma sätt, igen. Vilka dumheter va? Du var min bästa vän, du brukade till och med säga att du älskade mig och jag visste alltid att du menade det när du sa det. Inte ett sånt där jag-vill-leva-med-dig-resten-av-mitt-liv älska, utan ett sånt där jag-är-din-vän.du-kan-lita-på-mig.jag-litar-på-dig.jag-finns-för-dig.jag-vet-att-du-finns-för-mig  älska.
Men ingenting kan göras ogjort nu, vet egentligen inte om jag vill det heller för den delen. Det här handlar inte om att jag vill ha tillbaka dig nu och skita i konsekvenserna. Jag vet att du mår bra och att du är lycklig, det är egentligen det viktigaste för mig. Det här handlar inte om något annat
än att jag undrar om du märkte något när vi gled isär, om du kände något när telefonsamtalen tynade bort, när ett älska inte var att tala om och när du slutade att kalla mig för det där, du vet... Eller om det passerade dig obemärkt, att du idag inte ens kan minnas det som vart?

Jag vill hitta dörren som leder till de förlorade sakernas land.
Titta in, och bara se om jag kan se dig där, någonstans.

this is the army of me

Minns när vi inte hade gjort engelskaläxan och fruktade det värsta

Underbara, älskade, nostalgiska SVT!

Detta är awesome! Vaknade för en kvart sen och öppnade ett explorerfönster  för att komma in på bdb. dåååå råkade jag se på min startsita (som förövrigt är tv.nu) att disneydags gick på svt2! Åååh jag blev så glad!
Så trots att min röst låter som en fukkad gås och att min smink fortfarande sitter på från igår så blev denna morgon som gjord för mig!

*håller tummarna för att lizan får jobbet*

Sitter just nu med en fin vän och fluffar runt lite på internet. Ikväll ska vi typ uut, ska bli skönt att sjunga med i dåliga låtar och dansa tills blååsorna spricker. Dock är vi båda trötta så kanske inte stannar ute så länge? Får se. Ska snart äta middag iallafall sen nörda på mitt rum med kaffelikör, ouzo och gin! moahaha!  Nä men blir nog inte så mkt drickande alls, tomma kolhydrater vill man inte få mycket av! dessutom är det gym som gäller imorgonn (för då har jag planerat att bli frisk så att jag slipper detta helvete!)

Nu ska jag kika in i min garderob och hitta något att ha på mig. Synd att jag aldrig orkar hålla ordning där så allt hamnar i en enda hög, lika jobbigt varje gång. :P

TELL ME I AM WORTH IT.

Ibland måste man lägga saker bakom sig. Man måste tränga undan saker som i det stora hela inte betyder något för att istället fokusera på allt bra man kan få ut av det. Mer än att jag är jävligt stark som person, behöver jag inte säga idag. Jag tänker ge mig själv en ärlig chans den här gången. För att jag vet att jag är värd det

Mina Andén

Gud.. jag blir alldeles till mig. Tycker att hon är så fruktansvärt vacker och alldeles galet snygg!

Söt bild på söta vänner!

Ish och pish!
Tror att jag håller på att bli sjuk. Hostar och min hals krånglar, lite allmänt jobbigt.
Liggar och chillar till lite lugn musik såhär på morgonkvisten, vaknade av ett sms vid halv sju så tänkte att jag lika gärna kunde vakna till liv då så drog igång lite skön myspysmusik. Men om några minuter så är det dags att fara ner och fixa i ordning mina grejor och dra till gymmet. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta dagen på! Är jättekissnödig och jättesugen på te!
lika bra att kila ner och dricka lite nu. Miao =)

mitt alfabet.

GASH.

Ord.

Vokaler med Konsonanter.

Varför räcker ingenting till?

Gud måste ha missat minst hälften av alla bokstäver när han skapade alfabetet, inte en chans att någon av dessa tjugonio simpla tecken skulle kunna beskriva överhuvudtaget någonting. Inga känslor. Inga tankar. Inga hjärtslag. I n g e n t i n g.

Jag kan säga att du är det finaste, det allra vackraste. Jag kan säga att jag älskar dig, alltid vill vara med dig. Jag kan säga att jag vill spendera resten av mitt liv med dig.

Och nog för att detta är sant. Och nog för att jag förstår innebörden i varje enstaka ord. Och nog för att jag skulle kunna upprepa dessa tusen gånger utan att någonsin ångra mig. Det är inte det.

Det är att dessa meningar, alla dessa ord, dessa sammansättningar av bokstäver, har någon använt sig av tidigare. Exakt dessa ord har någon yttrat innan mig, och det stör mig. Jag vet att många människor älskar och ser sin egna kärlek till någon som unik i jämförelse med andras, och ja: jag tror att det är så. Jag tror att vi alla älskar på olika sätt och jag tror inte att någon individ skulle kunna förstå hur den andra verkligen känner trots att även den har känt kärlek eller sorg.

Så varför ska jag nöja mig med att bygga meningar av bokstäver som andra har skapat, när mina känslor bara är mina egna.

Jag önskar att jag kunde bygga mitt egna alfabet, och att du skulle förstå det precis som jag. Förstå betydelsen bakom varje bokstav och inse den fulla kraften och kärleken som strålar genom varje ord.

Jag ska visa dig min kärlek.

Ge mig framtid!

Vad händer om jag inte kan nå upp till andras förväntingar - eller ännu värre: mina egna. Vad händer om jag inte blir den jag vill vara, den jag kämpar för att vara, den jag behöver vara. Jag frågar, men jag vet att det inte finns något bättre svar än framtiden. Men om jag inte orkar vänta på någon framtid? Om den kommer allt för långsamt och om jag ger upp på vägen och inte orkar kämpa mer? Vem sparkar upp mig och vem drar mig ner.
Om framtiden vägrar komma tänker jag jaga den, hemsöka den, hota den. Allt för att det ska visa sig... vad det blir av med mig.
Vad händer om jag inte kan nå upp till andras förväntningar - eller ännu värre: mina egna. Det har gått upp och det har gått ner, har jag någonsin kommit någonstans? Om jag ska ge det en sista chans så är det nu, jag kan inte längre skrika sparka eller fly. Det förflutna nosar mig i nacken och hotar i mitt öra att åter göra mig till den jag kämpat för att inte vara. Hur gör jag? Hur dör jag.

 

 

 

Dagens insikt: Jag kommer aldrig bli hon jag vill vara.

 

 



Vi försöker, en gång till.

Jag förstår inte hur min kropp fungerar.
Har tränat sen i juli nu, stenhårt. Har kört GI lika länge, stenhårt. De senaste veckorna har jag tränat 5-7ggr/vecka. Jag har inte gått ner ett skit, eller jo 3 kilo sen i vintras men de tappade jag i början på sommaren och har inget att göra med min träning nu. Min kropp ser exakt likadan ut idag som den gjorde för ett halvår sen, och tar jag fram måttbandet säger det att min mage har 93cm omkrets. DET ÄR NÄSTAN EN JÄVLA METER. Jag har inte ätit godis, inte chips, inte druckit läsk eller saft, inte käkat pasta potatis ris vitt bröd eller annat trams. Jag har tränat som en tok. Och nu då? till vilken nytta? Jag är starkare fysiskt och har bättre kondition men det är inte det jag är ute efter!
Jag kan bara skratta mig lycklig att jag tycker att det är otroligt avslappnande, stressdämpande och ångestnedsättande att träna. Annars hade jag gett upp för länge sen.
Jag vet inte vad som är fel, om det är min kropp eller något jag gör. Känns inte som att jag kan göra så mycket mer än att träna, äta nyttigt, sova regelbundet och minst 8 timmar. Eller kan jag?

Mål:
Vikt: nöjd
Midjemått: nöjd
Idag:
Vikt: helt okej
Midjemått: esgsöghrugherghdslkbvnhweurgthewg.........

Ett hjärta som talade om kärlek och ett evigt liv. Talade om den tiden då människan talade trädens språk, och då vi utan ord kunde förstå och älska varandra villkorslöst. Då fåglar var bevingade varelser som vi såg på från marken - och inte sånt vi tävlade mot om vem som kunde ha mest total mängd luft under sina vingar. Då vi inte behövde sväva tusentals meter ovanför fast mark för att bekräfta vår existens.

En gång i tiden hade vi faktiskt en chans att överleva

How can you say second chances never matter, people never change when you don't even know how much I have done for us, with me, to be with you. How can you say mouth tells what her heart is full of when you know, I have told you, my words never seems to be enough when my heart is filled with something so much more. How can you say you dare not feel anyting, in fear of losing everything when you know I gave you my all, how can you say you are so afraid to fail, you do not even care about trying when you know every little thing you do means the world to me.

Om jag kunde drömma.

Om människor hade vingar, tvivlar jag fortfarande på att vi skulle kunna flyga med dem.

We're on our last year now, I don't wanna do this.
Jag älskar er, men ibland känner jag sådan fruktansvär ångest.
Jag vet inte exakt vad som har hänt de senaste året, men på något sätt har jag lyckats stöta bort många av de människor jag faktiskt bryr mig om väldigt mycket. Jag tror att det är brist på tid och behovet av att vara ensam ibland som har rört ihop det. Jag ångrar inga av de beslut jag tagit, för jag vet att de har lett mig till den punkt jag står på idag, när jag ser träden svepa förbi utanför bussfönstret kan jag känna mig lycklig. Inte en chans att jag hade varit här utan de val och uppoffringar jag har gjort under de många månaderna som passerat.
Jag älskar er, men ibland känner jag sådan fruktansvärd ångest.
Jag vet att efter detta år kommer vi att gå skilda vägar, och trots att vi säger "Vi kommer ju att fortsätta ses ändå" så kommer det inte att varken bli eller betyda samma sak, någonsin, igen. Det vi har och det vi delar nu, kommer sakta att tyna bort i ett vackert minne. Jag vet att under de stunder i framtiden då vi ses igen, så kommer vi att tänka på den där dagen då hela klassen var iklädda sopsäckar och var svartmålade i ansiktet, eller den dagen då Joel dansade på trappan inför hela skolan, eller den dagen då Manni kom helt osminkad till skolan eller temadagen då alla såg ut som fjortisar och det pinsamma var att vi alla faktiskt passade i det. Eller  varför inte den dagen då Bea hade fyllt år och hela gänget överraskade henne och drog med henne på Michael Jackson filmen "this is it", eller alla gånger Zandra kommit med sina underbart knasiga idéer, eller alla våra kortspel vi spelat i princip varje dag under skolårens gång (för att inte nämna ManniTheMastercardholder). Eller den dagen då Kristina kom till skolan med kortklippt hår och man kände knapt igen henne, men ooh så bra det passade henne och ååh så mycket bättre det passade hennes stil. Kanske kommer vi att prata om när Manni helt chockerande färgade sitt hår brunt, eller någon av de crazy fotolektionerna vi hade i ettan. Kanske om alla de dagar då man blivit galen på Beas Hÿperadrenalinhumör, eller alla de dagar då man ÄLSKAT Beas Hÿperadrenalinhumör. Den gången Victoria fick "analklåda" skrivet i pannan, eller då hela skolan (?) trodde att Manni hade ihop det med Ponce. Kanske gångerna då man vart upp i taket oroliga över Zandra för att hon tränar som en narkoman och vill inte vara som en mamma men som en vän som bryr sig, men vet inte riktigt vad man ska säga.
Kort sagt: Jag älskar er, jag har så mycket minnen med er som har brännmärkt mig för livet. I N G E N T I N G  kommer att kunna ta bort den här tiden från mig, och ni anar inte hur glad jag är över det. Ni har gjort de här åren till något som jag kommer att minnas med stolthet och med glädje,
TACK VARE ER NJUTER JAG AV ATT GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH ÅKA IVÄG TILL SKOLAN, för jag vet; att där väntar några människor på att möta upp varandra och mig, där finns några som kommer att göra min skoldag inte bara till en dag full med plugg - utan en dag full med glädje, skratt, gemenskap och positivitet, men också seriositet, en vilja hos alla att faktiskt göra något vettigt av den tid som ligger framför oss. Det är just det som driver mig, som peppar mig, som motiverar mig. Det är just det som får mig att tycka att skolan är kul. Det är just ni.

Är styrka
förmågan att klara sig genom de allra tyngsta dagarna ensam
att kunna skratta inför publik och gråta bakom draperi
att inte visa sig blödig för någon utom en själv

?

Baby why'd you leave me, why'd you have to go? I was counting on forever, now I'll never know.
I can't even breathe. Everybody's saying he's not coming home now. This can't be happening to me, this is just a dream.
But i remember how he said,
"after all you're not half the girl I thought I love"

Kul att min hund har tuggat i sig min laddare till mobilen... vad fan gör jag nu då? jävla skit...

plastklocka

Åh min lillebror är ju bara så bäst!
Under veckan som gått har jag hjälpte honom med hans mattepluggande en hel del i och med att han hade matte nationella i fredags och ska ha det igen på typ onsdag. Har kommit i säng fett sent och vart trött hela dagarna för att typ det enda jag gör när jag kommer hem är att sitta å plugga med honom känns det som. :P
I morse när vi skulle åka iväg till Arninge och jag precis hade borstat tänderna och kom ut från badrummet så stod han utanför dörren och gick ner på knä och öppnade en ask och sa "Tack min kära syster för att du har hjälpt mig med matten i veckan"
OCH GISSA VAD!!!!
Han (den sötaste finaste bror man någonsin kan önska sig) hade köpt mig en SÅN DÄR FIN LJUSROSA KLOCKA SOM JAG HAR VELAT HAFT TYP HUR LÄNGE SOM HELLST!
Åh den är så jävla snygg, skulle nästan kunna gifta mig med den! Den är inte från JETSET, men från Regal och är så underbar att jag tror att jag dör!
Tänk er va? Vilken fin lillebror jag har som köper en klocka till mig för 400 för att man hjälpt honom med matten, hah! =) SÖT lillebror, fast det var han ju redan innan också såklart <3

shopping = bra

Dålig uppdatering så tänkte att jag kunde visa vad jag FYNDADE när jag och min mammi var i täby och köpte kläder i söndags. Hittade massor av fina grejer på rea <3

Hood tröja 75:-

Tshirt 49:-

Chinos 79:-

Långärmad 25:-

Linne 99:-

Randigt linne 25:-

Klänning 99:-

nån omlottgrej 85:-

 Skjorta 199:-

Kofta 50:-

Och så köpte jag ett par mjukisbyxor, en blus och ett par vita typ "jeansleggings" .. eller vad man ska kalla det. Allt gick på knappt över 1000:-  , snacka om grymt!

Så skulle vi köpa skor också, som vi gjorde idag. Gladiatorsandalerna köpte jag förra veckan så det är lite fusk men tänkte att jag slänger med dem också. Kände att jag behövde utöka mitt skor-utan-klackar-förråd lite, + att jag vill ha lite färger så att man kan matcha med kläderna! Mammis köpte två par skor åt mig, så köpte jag tre par (fyra med sandalerna) själv för att de var så fina och dessutom billiga =)

299:- 

149 :-

199:-

99:- styck

HAHAHAHA

jag dör!