Victoria

Jag har människor i min omgivning som jag älskar - och som älskar mig - men jag vet egentligen inte hur många av dem som verkligen känner mig rent och ärligt. Alla vet väl om den glada och spralliga Victoria, och de allra flesta känner också till jag-orkar-inte-flumma-gärnet-idag Victoria. Men hur många har egentligen sett mig gråta? Hur många har jag gått fram till, sagt "jag behöver prata", och sedan hävt ur mig mina problem? Jag vet inte - inge många? Som sagt, jag vet att människor älskar mig och jag hoppas att dom vet att jag älskar dem lika mycket tillbaka och jag klagar inte på att dom inte känner mig på djupet, eftersom att det är jag som har valt att det ska vara så.
Jag har två människor jag pratar med. Det är mina två bästa vänner: min mamma (ja det låter cp i mina öron men jag litar på henne, kan berätta allt för henne, kan skratta med henne, kan gråta med henne och vi ställer upp för varandra i vått och torrt - låter som en bästa vän mamma för mig) och min barndomskompis Lizette. Jag vet att jag har fler nära vänner jag kan prata med och har även gjort det några gånger, men det blir ofta oplanerat och i krissituationer.
Men nu pratar jag om sånt jag inte ska prata om. Det detta inlägg egentligen skulle handla om var att jag saknar en vän jag hade. Vi sågs egentligen inte så ofta på fritiden men vi hade våra sätt att hålla kontakten uppe. Jag har alltid varit typen som umgås mest med killar och ja, du var inget undantag.. Undantaget var väl att jag såg dig som en av mina närmsta, bästa vänner. Kunde hända att jag ringde dig och stortjöt mitt i natten över... ja.. över vad då? Du lugnade alltid ner mig. Fick mig alltid att sluta gråta innan vi la på luren igen. Gash jag saknar den tiden.
(Eller nej, inte en tiden utan bara då jag hade dig)
Sen började saker hända... förändras. Och jag var superrädd över att förlora dig. Det hände till och med att jag undvek dig ibland, betedde mig illa, för att jag inte ville att saker skulle bli annorlunda - jag ville ha kvar dig precis som jag haft dig innan men med tanke på omständigheterna så visste jag att det inte skulle bli så. Ingenting skulle bli så igen. Sen hände det som redan var förutspått och ja, vad säger man? Jag klandrar dig inte för någonting, jag är ärligt talat otroligt glad för din skull. Så tolka mig inte fel. Men det är bara det att ibland händer det att jag tänker på det jag sagt nu och ja... då ser, känner, jag att jag saknar det.
Efter förändringen vågade jag inte ta tillbaka dig igen.Vågade inte se på dig på samma sätt, vågade inte prata med dig på samma sätt, vågade inte vara med dig på samma sätt, igen. Vilka dumheter va? Du var min bästa vän, du brukade till och med säga att du älskade mig och jag visste alltid att du menade det när du sa det. Inte ett sånt där jag-vill-leva-med-dig-resten-av-mitt-liv älska, utan ett sånt där jag-är-din-vän.du-kan-lita-på-mig.jag-litar-på-dig.jag-finns-för-dig.jag-vet-att-du-finns-för-mig  älska.
Men ingenting kan göras ogjort nu, vet egentligen inte om jag vill det heller för den delen. Det här handlar inte om att jag vill ha tillbaka dig nu och skita i konsekvenserna. Jag vet att du mår bra och att du är lycklig, det är egentligen det viktigaste för mig. Det här handlar inte om något annat
än att jag undrar om du märkte något när vi gled isär, om du kände något när telefonsamtalen tynade bort, när ett älska inte var att tala om och när du slutade att kalla mig för det där, du vet... Eller om det passerade dig obemärkt, att du idag inte ens kan minnas det som vart?

Jag vill hitta dörren som leder till de förlorade sakernas land.
Titta in, och bara se om jag kan se dig där, någonstans.