Du låg i min famn och du var döende, precis som jag. Jag visste att någon utav oss måste kämpa för att hålla den andre uppe - det är ett lagspel. Du passade bollen till mig och jag sköt den, i mål. Jag räddade dig, men all uppståndelse över att du kunde andas själv igen fick oss att glömma bort att jag låg kvar med mina tomma armar, som inte längre höll dig vid liv och kippade efter andan. Även jag glömde bort. Ända till sista andetaget, då jag insåg att jag lidit lika mycket som du. Då jag insåg att bollen jag passat till dig hade du låtit passera.
Och jag andades ut
blundade
rädd över vad som skulle hända nu. Jag hörde någon skrika och jag trodde jag blev skrämd, för min kropp ryckte till och något for plötsligt in i mig - och ut - och sedan in igen. Jag kände hur jag växte för att sedan sjunka ihop och mina ögon ville inte längre stirra sig blind på det svarta inuti. De mötte ljuset igen. Och där stod någon och tro mig:
Det var inte du
Någon annan hade kommit och lyckats med det som du inte gjort på 18 år. Någon annan hade fångat den boll du missat. Och jag vet inte om han siktade, eller om han ens sköt. Men bollen for i mål.
(det var ett hårdare skott än mitt. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är: att jag kan andas igen. Och det viktiga är: att jag förlåter dig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar