Kalkstensdrömmar

Han satte sig på en sten och klappade med handen brevid sig, likt man klappar på marken för att få en hund att lyda. "Kom så ska jag förklara en sak för dig." Han började sedan tala om djuren, om människorna och om växterna. Om hur vi levde i symbios med dem och att mäniskorna egentligen är så lika träden. "Hur menar du?" frågade hon. Han svarade att stammen är den som talar om livet och grenarna som växer längs dess höjd talar om vilka val vi gjort i livet, vilka vägar vi valt att följa. Att dess löv är likt alla vänner som kommer och går genom livet och det är inte sällan vinden kommer och för dem iväg från oss. "Men vissa löv stannar alltid kvar." "Är jag ett sådant löv, ett som alltid stannar kvar?" frågade hon då. Han lutade sig bakåt och vätte ansiktet upp mot himmlen, sedan tittade han på henne igen. Han log, och sa : "Du är fågeln som sitter på den högsta trädgrenen. Ibland försvinner du, men jag vet att du är där ute någonstans och alltid återvänder. Med dig kommer alltid våren, solen och fågelsången".