It kills me not to know this but I've all but just forgotten, what the color of my eyes were and my scars or how I got them
Vi är inte små barn längre, och jag tror inte längre på att om man bara lever utan att riktigt bry sig så blir man lycklig tillslut. För hur skulle man möjligtvis kunna bli lycklig utan att kämpa? Eller mer såhär kanske: Vem vill vara lycklig, utan att ha förtjänat det?
Likt känslan av att hålla en rubikskub i sin hand, att vrida och vända på den, försöka hitta lösningar på problemen. Misslyckas, för att sedan göra om den och klara det man inte kunde tidigare. Man lärde sig av sina misstag, bara man inte ger upp. Man kommer tillslut att sitta där med en kub i handen, sex sidor, sex enfärgade sidor. Och man vet att man har klarat av det själv, allt som möjligen kunde behövas var lite hjälp på traven. Den känslan är så mycket bättre än den att hålla i en kub som någon annan har löst. Ett problem som någon annan har klurat ut. Ett liv som någon annan har levt åt en.
Det jag vill är att ingen annan ska leva mitt liv åt mig. Men jag lever gärna mitt liv med någon annan, mer än gärna med dig T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar