We're on our last year now, I don't wanna do this.
Jag älskar er, men ibland känner jag sådan fruktansvär ångest.
Jag vet inte exakt vad som har hänt de senaste året, men på något sätt har jag lyckats stöta bort många av de människor jag faktiskt bryr mig om väldigt mycket. Jag tror att det är brist på tid och behovet av att vara ensam ibland som har rört ihop det. Jag ångrar inga av de beslut jag tagit, för jag vet att de har lett mig till den punkt jag står på idag,
när jag ser träden svepa förbi utanför bussfönstret kan jag känna mig lycklig. Inte en chans att jag hade varit här utan de val och uppoffringar jag har gjort under de många månaderna som passerat.
Jag älskar er, men ibland känner jag sådan fruktansvärd ångest.
Jag vet att efter detta år kommer vi att gå skilda vägar, och trots att vi säger
"Vi kommer ju att fortsätta ses ändå" så kommer det inte att varken bli eller betyda samma sak, någonsin, igen. Det vi har och det vi delar nu, kommer sakta att tyna bort i ett vackert minne. Jag vet att under de stunder i framtiden då vi ses igen, så kommer vi att tänka på den där dagen då hela klassen var iklädda sopsäckar och var svartmålade i ansiktet, eller den dagen då Joel dansade på trappan inför hela skolan, eller den dagen då Manni kom helt osminkad till skolan eller temadagen då alla såg ut som fjortisar och det pinsamma var att vi alla faktiskt passade i det. Eller varför inte den dagen då Bea hade fyllt år och hela gänget överraskade henne och drog med henne på Michael Jackson filmen "this is it", eller alla gånger Zandra kommit med sina underbart knasiga idéer, eller alla våra kortspel vi spelat i princip varje dag under skolårens gång (för att inte nämna ManniTheMastercardholder). Eller den dagen då Kristina kom till skolan med kortklippt hår och man kände knapt igen henne, men ooh så bra det passade henne och ååh så mycket bättre det passade hennes stil. Kanske kommer vi att prata om när Manni helt chockerande färgade sitt hår brunt, eller någon av de crazy fotolektionerna vi hade i ettan. Kanske om alla de dagar då man blivit galen på Beas Hÿperadrenalinhumör, eller alla de dagar då man ÄLSKAT Beas Hÿperadrenalinhumör. Den gången Victoria fick "analklåda" skrivet i pannan, eller då hela skolan (?) trodde att Manni hade ihop det med Ponce. Kanske gångerna då man vart upp i taket oroliga över Zandra för att hon tränar som en narkoman och vill inte vara som en mamma men som en vän som bryr sig, men vet inte riktigt vad man ska säga.
Kort sagt: Jag älskar er, jag har så mycket minnen med er som har brännmärkt mig för livet. I N G E N T I N G kommer att kunna ta bort den här tiden från mig, och ni anar inte hur glad jag är över det. Ni har gjort de här åren till något som jag kommer att minnas med stolthet och med glädje,
TACK VARE ER NJUTER JAG AV ATT GÅ UPP PÅ MORGONEN OCH ÅKA IVÄG TILL SKOLAN, för jag vet; att där väntar några människor på att möta upp varandra och mig, där finns några som kommer att göra min skoldag inte bara till en dag full med plugg - utan en dag full med glädje, skratt, gemenskap och positivitet, men också seriositet, en vilja hos alla att faktiskt göra något vettigt av den tid som ligger framför oss. Det är just det som driver mig, som peppar mig, som motiverar mig. Det är just det som får mig att tycka att skolan är kul. Det är just
ni.
