I will walk on water

(jag är jättemesig som har sparat söta saker du skrivit, men det är bara för att de är så söta)

                                                                                                                                                            



Den där första bilden, herregud(!) , över två år sedan.. tänk så fort tiden går. Hade planerat något den kvällen, minns inte vad. Och om jag inte minns fel så skulle du vart på ettornas nollning men av nån anledning sket du i den. Så där satt vi, en fredagskväll och hade ingenting att göra. Bestämde oss för att ses, i mörby. Helt galet. Minns att jag sprang runt i hela huset och letade efter bussremsor. Hade längtat efter att få träffa dig, för "första" gången.

Minns hur möttes upp på tågperrongen, älskade tröjan du hade på dig. Minns hur jag utmanade dig att klättra på nått stängsel. Hur vi gick genom mörby. Hur vi satt vid gungorna, gungade sakta. Jag var så rädd, så fruktansvärt blyg och jag kan nästan svära på att mitt hjärta slog extra slag varje gång.

Mitt i natten satt vi vid busshållsplatsen och väntade på din buss. Den kom, från fel håll. Innebar extra tid med dig.

Jag stal min första kyss. Tänk att det faktiskt var den som ledde oss in i allt det här, att utan den hade det inte blivit någon nästa gång i mörby, inget ett år, inget två år.

Jag har en lista på bra saker jag har gjort i mitt liv. En vecka senare skrevs kyssen upp på listan. Lite patetiskt och barnsligt kanske, men så är det. Visste redan innan jag träffade dig i Mörby hur jävla speciell du var. Idag tvekar jag inte. Det finns ingenting jag ångrar med den kyssen. Det finns ingen tidpunkt under dessa två år då jag velat leva ett liv utan dig. Orden kärlek fick en ny betydelse. Nog för att vi haft upp och nedgångar och nog för att det har vart riktigt kämpigt vissa gånger, men jag har alltid vart säker på min sak.

Jag älskar dig, jag vill leva med dig, du gör mig lycklig

Lycka fanns inte innan du kom. Det var små stunder av glädje som jag försökte njuta så mycket som möjligt av. Idag är jag inte bara lycklig med dig eller med tankar på dig, men att jag överhuvudtaget kan känna mig lycklig, att jag tagit mig så långt, det har jag dig att tacka för.

Jag kunde inte hjälpa att jag föll så pladask för dig. Ditt sätt att prata - tänka - se på saker. Ditt sätt att uttrycka dig - din ärlighet - din charm. Ditt sätt att inte bara berätta hur mycket du tycker om mig, utan även visa det.

Jag älskar dig Tommy. Djupt, ärligt och alltid.

HÅLL I MIG OCH SLÄPP ALDRIG TAGET.

Herregud, vad håller jag på med? Är så patetisk, som bara tänker på mig själv och mitt ynkliga lilla liv. Det som på något sätt har undgått mitt förstånd de senaste månaderna ha jag fått bekräftat för mig alldeles nyss. Känns bra just nu. Jävligt bra faktiskt. Men jag vet att det inte kommer att gå lång tid innan jag kommer bli den där lilla patetiska tjejen igen som inte låter sig se längre än fram till näsan. Men jag försöker alltid tänka bra, hur jag nu lyckas vet jag inte. Tänker idiotiska tankar men ingenting skulle någonsin leda till handling.
Jag vet att: hur svårt det än är nu så skulle livet alltid vara dubbelt så svårt utan dig.

Living is easy with eyes closed, misunderstanding all you see

Nej, tack, jag vet. Men hur lätt är det? När det är min största självvållade plåga och, förmodligen, det yttersta problemet när det gäller mig. Jag tänker för mycket och känner för mycket och bryr mig för mycket. Centrifugerar varje tanke för många varv.
(Träng bort det... Det är inte värt det... Fokusera på annat, sånt som gör dig glad.. På att du är lycklig.)

Bästaste lillebrodern

  

Någon bad om en ny bild, så ja... här kommer en.

Kul. Tack mig själv för att jag är en total jävla idiot. Hur orkar jag ens? Besvikelse. Bör inte be om ursäkt över hur jag är eller hur jag beter mig, tydligen så är det bara såhär jag är. Jag gör alltid såhär.
Kul. Kul att jag alltid förstör. Verkligen. Jag älskar mig själv. Kul att jag inte kan sluta bry mig, inte sluta lägga mig i, inte sluta ta åt mig. Supernajs. Varför kan det inte alltid vara såhär? Alla älskar ju verkligen den här sidan av mig. Det är ju därför alla stannar. Det är därför ingen säger till mig hur patetisk jag är.
FÖR ATT DET ÄR SÅ OTROLIGT KUL.Verkligen.

Lifehouse

Sitter och lyssnar på musik,  är inte Lifehouse alldeles FÖR underbart bra? Älskar typ alla deras låtar och kan sitta och lyssna på dem i en evighet! Man vill bara gunga med MhMMHMHMHM.
Älskar självklart låten Everything, och varje gång jag hör den så täker jag på en musikvideo som en Yousef Bilal, föredetta trea på min skola, gjorde förra terminen. Ärligt talat den är GRYM. Tycker att alla ska ta och se den:




Är den inte såå underbar? Tycker att den är fantastiskt vacker! Blev alldes rörd och fick lite tårar i ögonen när jag såg denna första, andra och tredje gången, fast sen så är ju jag lite mesig också...
Andra låtar som är underbara är It is what it is , Falling in och You and me. MMMMHM, ryser i hela kroppen när jag lyssnar på dem!

The last airbender

Ikväll ska jag gå på bio med lillebror, Lizette och Rasmus. Vi ska se denna. Har hört mest dåligt om den och jag tycker att skådespelarna är fula så jag hoppas att de spelar bra och att den är bättre än vad som påstås. Lite nörd är jag i alla fall.

Idag hade vi sovmorgon, fett skönt det hade vart om man hade kommit ihåg det. :) Men jag och Lien satt i skolan och pärlplattade lite istället, gjorde tre idag.. har tappat räkningen på hur många jag har gjort denna vecka nu! nånstans mellan 15-18 st, fett satsigt. Tycker synd om Isac som har typ ångest över att han ligger efter, trots att han ligger före tidsplanen.

Plöö, jaha. Vad händer annars i helgen då? ja, vem vet... Aja, ska ta mig en dusch nu. Känner mig eklig!

Jag är så ledsen att jag inte kan förklara, att jag inte klarar att berätta för er varför jag beter mig så här. Kan inte uttrycka det i ord för jag förstår det inte heller själv. Vissa saker kan man inte berätta, inte heller ange någon orsak till. Jag kan inte be er stanna kvar och finnas där för mig ändå. Ni förtjänar bättre än så.

Varför känns det som att alla vet hur mycket jag älskar dig, förutom du.

Du låg i min famn och du var döende, precis som jag. Jag visste att någon utav oss måste kämpa för att hålla den andre uppe - det är ett lagspel. Du passade bollen till mig och jag sköt den, i mål. Jag räddade dig, men all uppståndelse över att du kunde andas själv igen fick oss att glömma bort att jag låg kvar med mina tomma armar, som inte längre höll dig vid liv och kippade efter andan. Även jag glömde bort. Ända till sista andetaget, då jag insåg att jag lidit lika mycket som du. Då jag insåg att bollen jag passat till dig hade du låtit passera.
Och jag andades ut
blundade
rädd över vad som skulle hända nu. Jag hörde någon skrika och jag trodde jag blev skrämd, för min kropp ryckte till och något for plötsligt in i mig - och ut - och sedan in igen. Jag kände hur jag växte för att sedan sjunka ihop och mina ögon ville inte längre stirra sig blind på det svarta inuti. De mötte ljuset igen. Och där stod någon och tro mig:
Det var inte du
Någon annan hade kommit och lyckats med det som du inte gjort på 18 år. Någon annan hade fångat den boll du missat. Och jag vet inte om han siktade, eller om han ens sköt. Men bollen for i mål.

(det var ett hårdare skott än mitt. Men det spelar ingen roll nu. Det viktiga är: att jag kan andas igen. Och det viktiga är: att jag förlåter dig.)

They told me I looked great, so why not?

Oj!

Har lagt 4.5 plattor idag! :) Feeeet najs. + att Bea hjälpte till så det blev en extra! Har redan gjort dubbelt så mkt som behöver göras denna vecka, skönt! Fast imorgon ska vi ändå till skolan på lediga dagen och pärla gärnet! Satsar på att bli klar med ytterligare 5-6st. Sjukt skönt det känns, i denna takt kommer vi lätt bli klara till jul!

ZzZ

Sitter i min säng just nu, ska strax dra iväg till skolan. Sovmorgon till 12 men jag är sjuk och orkar inte sova mer för tillfället (ja, jag har påsar under ögonen), så då åker jag till skolan istället och lägger pärlplattor. Myycket betre. Pus.

Jag har människor i min omgivning som jag älskar - och som älskar mig - men jag vet egentligen inte hur många av dem som verkligen känner mig rent och ärligt. Alla vet väl om den glada och spralliga Victoria, och de allra flesta känner också till jag-orkar-inte-flumma-gärnet-idag Victoria. Men hur många har egentligen sett mig gråta? Hur många har jag gått fram till, sagt "jag behöver prata", och sedan hävt ur mig mina problem? Jag vet inte - inge många? Som sagt, jag vet att människor älskar mig och jag hoppas att dom vet att jag älskar dem lika mycket tillbaka och jag klagar inte på att dom inte känner mig på djupet, eftersom att det är jag som har valt att det ska vara så.
Jag har två människor jag pratar med. Det är mina två bästa vänner: min mamma (ja det låter cp i mina öron men jag litar på henne, kan berätta allt för henne, kan skratta med henne, kan gråta med henne och vi ställer upp för varandra i vått och torrt - låter som en bästa vän mamma för mig) och min barndomskompis Lizette. Jag vet att jag har fler nära vänner jag kan prata med och har även gjort det några gånger, men det blir ofta oplanerat och i krissituationer.
Men nu pratar jag om sånt jag inte ska prata om. Det detta inlägg egentligen skulle handla om var att jag saknar en vän jag hade. Vi sågs egentligen inte så ofta på fritiden men vi hade våra sätt att hålla kontakten uppe. Jag har alltid varit typen som umgås mest med killar och ja, du var inget undantag.. Undantaget var väl att jag såg dig som en av mina närmsta, bästa vänner. Kunde hända att jag ringde dig och stortjöt mitt i natten över... ja.. över vad då? Du lugnade alltid ner mig. Fick mig alltid att sluta gråta innan vi la på luren igen. Gash jag saknar den tiden.
(Eller nej, inte en tiden utan bara då jag hade dig)
Sen började saker hända... förändras. Och jag var superrädd över att förlora dig. Det hände till och med att jag undvek dig ibland, betedde mig illa, för att jag inte ville att saker skulle bli annorlunda - jag ville ha kvar dig precis som jag haft dig innan men med tanke på omständigheterna så visste jag att det inte skulle bli så. Ingenting skulle bli så igen. Sen hände det som redan var förutspått och ja, vad säger man? Jag klandrar dig inte för någonting, jag är ärligt talat otroligt glad för din skull. Så tolka mig inte fel. Men det är bara det att ibland händer det att jag tänker på det jag sagt nu och ja... då ser, känner, jag att jag saknar det.
Efter förändringen vågade jag inte ta tillbaka dig igen.Vågade inte se på dig på samma sätt, vågade inte prata med dig på samma sätt, vågade inte vara med dig på samma sätt, igen. Vilka dumheter va? Du var min bästa vän, du brukade till och med säga att du älskade mig och jag visste alltid att du menade det när du sa det. Inte ett sånt där jag-vill-leva-med-dig-resten-av-mitt-liv älska, utan ett sånt där jag-är-din-vän.du-kan-lita-på-mig.jag-litar-på-dig.jag-finns-för-dig.jag-vet-att-du-finns-för-mig  älska.
Men ingenting kan göras ogjort nu, vet egentligen inte om jag vill det heller för den delen. Det här handlar inte om att jag vill ha tillbaka dig nu och skita i konsekvenserna. Jag vet att du mår bra och att du är lycklig, det är egentligen det viktigaste för mig. Det här handlar inte om något annat
än att jag undrar om du märkte något när vi gled isär, om du kände något när telefonsamtalen tynade bort, när ett älska inte var att tala om och när du slutade att kalla mig för det där, du vet... Eller om det passerade dig obemärkt, att du idag inte ens kan minnas det som vart?

Jag vill hitta dörren som leder till de förlorade sakernas land.
Titta in, och bara se om jag kan se dig där, någonstans.

this is the army of me

Minns när vi inte hade gjort engelskaläxan och fruktade det värsta

Underbara, älskade, nostalgiska SVT!

Detta är awesome! Vaknade för en kvart sen och öppnade ett explorerfönster  för att komma in på bdb. dåååå råkade jag se på min startsita (som förövrigt är tv.nu) att disneydags gick på svt2! Åååh jag blev så glad!
Så trots att min röst låter som en fukkad gås och att min smink fortfarande sitter på från igår så blev denna morgon som gjord för mig!

*håller tummarna för att lizan får jobbet*

Sitter just nu med en fin vän och fluffar runt lite på internet. Ikväll ska vi typ uut, ska bli skönt att sjunga med i dåliga låtar och dansa tills blååsorna spricker. Dock är vi båda trötta så kanske inte stannar ute så länge? Får se. Ska snart äta middag iallafall sen nörda på mitt rum med kaffelikör, ouzo och gin! moahaha!  Nä men blir nog inte så mkt drickande alls, tomma kolhydrater vill man inte få mycket av! dessutom är det gym som gäller imorgonn (för då har jag planerat att bli frisk så att jag slipper detta helvete!)

Nu ska jag kika in i min garderob och hitta något att ha på mig. Synd att jag aldrig orkar hålla ordning där så allt hamnar i en enda hög, lika jobbigt varje gång. :P

TELL ME I AM WORTH IT.

Ibland måste man lägga saker bakom sig. Man måste tränga undan saker som i det stora hela inte betyder något för att istället fokusera på allt bra man kan få ut av det. Mer än att jag är jävligt stark som person, behöver jag inte säga idag. Jag tänker ge mig själv en ärlig chans den här gången. För att jag vet att jag är värd det

Mina Andén

Gud.. jag blir alldeles till mig. Tycker att hon är så fruktansvärt vacker och alldeles galet snygg!

Söt bild på söta vänner!

Ish och pish!
Tror att jag håller på att bli sjuk. Hostar och min hals krånglar, lite allmänt jobbigt.
Liggar och chillar till lite lugn musik såhär på morgonkvisten, vaknade av ett sms vid halv sju så tänkte att jag lika gärna kunde vakna till liv då så drog igång lite skön myspysmusik. Men om några minuter så är det dags att fara ner och fixa i ordning mina grejor och dra till gymmet. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta dagen på! Är jättekissnödig och jättesugen på te!
lika bra att kila ner och dricka lite nu. Miao =)

mitt alfabet.

GASH.

Ord.

Vokaler med Konsonanter.

Varför räcker ingenting till?

Gud måste ha missat minst hälften av alla bokstäver när han skapade alfabetet, inte en chans att någon av dessa tjugonio simpla tecken skulle kunna beskriva överhuvudtaget någonting. Inga känslor. Inga tankar. Inga hjärtslag. I n g e n t i n g.

Jag kan säga att du är det finaste, det allra vackraste. Jag kan säga att jag älskar dig, alltid vill vara med dig. Jag kan säga att jag vill spendera resten av mitt liv med dig.

Och nog för att detta är sant. Och nog för att jag förstår innebörden i varje enstaka ord. Och nog för att jag skulle kunna upprepa dessa tusen gånger utan att någonsin ångra mig. Det är inte det.

Det är att dessa meningar, alla dessa ord, dessa sammansättningar av bokstäver, har någon använt sig av tidigare. Exakt dessa ord har någon yttrat innan mig, och det stör mig. Jag vet att många människor älskar och ser sin egna kärlek till någon som unik i jämförelse med andras, och ja: jag tror att det är så. Jag tror att vi alla älskar på olika sätt och jag tror inte att någon individ skulle kunna förstå hur den andra verkligen känner trots att även den har känt kärlek eller sorg.

Så varför ska jag nöja mig med att bygga meningar av bokstäver som andra har skapat, när mina känslor bara är mina egna.

Jag önskar att jag kunde bygga mitt egna alfabet, och att du skulle förstå det precis som jag. Förstå betydelsen bakom varje bokstav och inse den fulla kraften och kärleken som strålar genom varje ord.

Jag ska visa dig min kärlek.